Vi möter många människor. Vissa känner vi, andra inte och vissa tror vi att vi känner… utan att egentligen göra det. Vi hoppas att våra medmänniskor berättar vad de innerst inne tänker och känner. Men hur ofta har vi en konversation med en person som delar sina djupaste och sorgligaste tankar? Inte särskilt ofta. Få vågar dela med sig av det jobbiga som gnager innanför pannbenet.
En dag sitter ni hemma med gänget och har finmiddag. Plötsligt brister det. En av dina närmaste vänner får en emotionell explosion. Tårarna forsar i ett fruktansvärt tempo och ni sitter krampaktigt på stolarna utan att veta vad som bör göras i situationen. Personen i fråga har ju aldrig visat sig så svag förut. Alltid ett leende på läpparna, alltid nära till skratt. Det går en stund av outhärdlig sorg och smärta. Ni börjar komma ur chocken och flyttar försiktigt närmare personen som fortfarande gråter. Hur hanteras en sådan situation? Din bästa vän är helt förstörd och du känner dig lamslagen eftersom du aldrig sett personen i det skicket förut.
Situationen hanteras med en ordentlig kram. Det är det enda som behövs i stunden. Efter en stund förklarar personen kanske vad som tynger, beroende på hur mycket personen litar på dig. Får du veta hela historien, bör du känna dig speciell och tacksam för förtroendet. För i dagens samhälle delar vi sällan med oss av vårt mående, särskilt inte det psykiska. Tyvärr. Skulle du få nys om att en person i din närhet inte mår bra, men inte vet hela historien, behöver du troligen inte heller veta hela historien. Du behöver bara visa respekt. Visa respekt för det du inte vet. Det är så du själv får respekt.
Ni som kämpar: sluta aldrig kämpa. Ni är fantastiska.
Ni som valt att finnas där för någon: sluta aldrig stötta.
Text by: Elin Stork